Den mer än lovligt förvirrande historien om De Osaligas Kapell börjar i replokalen hos ett antal rockband. Vi kan börja med The End ett modsband varifrån Carl [Tärnström] Brandt flyr till punkbandet A.P.A Därifrån är steget inte långt till ett annat lika vildvuxet punkband Sighstens Grannar som inhyste sångaren (?) Niclas [Troberg] Nilsson, som kom att ingå i en av de först versionerna av rännstensromantikernas kapell. Eller kanske skall man börja med Usel Vardag där Jimmy Löfgren sjöng och spelade bas, eftersom Jimmy var med i konstellationen som senare skulle komma att utvecklas till Det Osaligas Kapell nämligen Bellmantolkarna Vanitas. som blev portförbjudna i den snustorra 1700-talsordern Par Bricole.

För att underlätta för de som vill följa utvecklingen eller hoppa fram och tillbaka i tiden, vilket kanske är lättare även om tiden är väldigt flyktig, Panta Rei. Inga årtal är utsatta eftersom källorna är något svävande på den punkten. Men här har vi satt ihop ett släktträd, där man kan klicka sig fram genom den vingliga historien. Vissa band har fått en rejäl introduktion, för att de spelar en stor roll i utvecklingen av det osaliga beteendemönstret, annat passerar bara flyktigt, ibland som ren kuriosa, medan ytterligare andra som kanske borde fått större plats är lite styvmoderligt behandlade, detta kan bero på att det tyvärr finns allt för lite bakgrundsinformation om dem. Ett och annat upprepas detta beror på att en hel del av förhistorien utspelar sig på flera plan och kan annars vara svårt att greppa om. Om någon har något att tillägga eller rätta så är alla välkomna att skriva in på cb@post.mansic.com

DE OSALIGAS KAPELL Kapellet har existerat i närmare 15 år i olika konstellationer, den nuvarande har sådär en tre, fyra år på den svettiga nacken. Bandet har på grund av diverse onämnbara anledningar legat i träda en tid, men är nu åter redo att inta de intet ont anande visscenerna med sina alkoholstinkande och narkotikabemängda sånger. Kapellets tillblivelsehistoria är som ni förstått mycket lång och understundom inte så lite vinglig, de band som nämnts tidigare är bara ett litet tvärsnitt i den långa raden av musikaliska kombos som dirigerats av gamle Brandten, andra minnesvärda happenings är den kolsvarta Velvet Underground hyllningen The VU Massacre, där bl.a. Carl, Jim Björn (baby boy) Nicklasson och Lotta Lax ingick eller den fullständigt vansinniga ”porrorkestern” Svenska Stakar som spelade en massa 60-talshits med nya texter, som Da doo ran ran/Kuken rann.   jag mötte na på krogen en helt vanlig kväll där vinnet rann, rann där vinnet rann hon satt så ensam och verkade så snäll mitt hjärta brann, brann mitt hjärta brann ja en vanlig kväll, ja hon verkade snäll så jag följde na hem och mitt hjärta brann, brann mitt hjärta brann [...] på morgonen låna jag hennes toalett det sved och brann, brann det sved och brann då såg jag nånting som jag aldrig sett för kuken rann, rann ja kuken rann på hennes toalett, nåt jag aldrig sett fan att jag földe na hem för kuken rann, rann, ja kuken rann Bandet bestod i den över 100 kilos tunga Gud/Hr Oo (Olov Norbrink) iklädd endast blöja och blottarrock, samt Carl och Samuel Trygger iförda raffset och läderrockar, men när börjar den egentliga historien om de alkoholromantiska rännstenskonnässörerna i den minst sagt lugubra viskonstellationen… Allting började någon gång i urtiden när det nihilistiska punkbandet APA:s sångare Carl Brandt tröttnat på att slänga käft med en spottloskande punkpublik och tänkte ”det måste finnas något annat sätt att framföra sina innersta tankar på, utan att behöva ett paraply på scenen…” Han hängde på sig en sprucken illa stämd nylonsträngad gitarr och spelade Ebba Grönklassiker akustiskt. Detta var dock inte till fullo tillfredställande, han lade till några väl valda Fred Åkerströmtrudelutter på repertoaren bland annat Kapitalismen, Fredmans epistel nummer 23 och den odödlige hästen. Till detta lade han ett antal egenhändigt tonsatta dagsedlar av Stig Dagerman och några helt nyskrivna verk som dock luktade allt för mycket av Carl Michael Bellman och ett stockholmskt 1700-tal. Rumlandes bacchanter från alla kanter och nymfetter, se hur de sprätter för Bacchi skull hör upp bacchi vänner, som glädje känner så sluta törsta och drick det första glaset med gull   En period ingick Carl som en grundpelare i den bellmanska duon Vanitas, där den andre medlemmen var Jimmy Löfgren, som stod för det mesta av de verbala utgjutelserna. Ett av deras oförglömliga framträdanden skedde på Bellmandagen vid tvåhundraårsjubileet, på stora scenen i Gamla Stan. När de andra ”klassiska” Bellmantolkarna stod och bräkte fram sina fjäril vingad, Ulla min Ulla (ep 71) och solen glimmar blank och trind (ep 48)[alla djävla verserna], så intog Vanitas scenen med en coolhet som ingen, varken förr eller senare, lyckats åstadkomma. Där spelade de en gothinspirerad blues-Bellman och drack vin på scenen [hemska tanke]. Deras favoriter var Bröderna fara väl vilse ibland (ep 35) och redan tidigare nämna Ack du min moder (ep 23). Den yngre delen av publiken visade sin uppskattning och de tu blev ett kärt inslag på diverse födelsedagsfester och annat. Den äldre delen av publiken däremot undrade ”Får man verkligen göra så?” Hur det än ligger till med den saken så fortsatte de två att göra krogar och caféer osäkra med sina mer än lovligt fria tolkningar. Carl Och Jim gick snart skilda vägar, efter att ha delat lägenhet och sedermera studentrum var det si och så med den forna vänskapen. 19 kvadrat och varsin flickvän som vill komma på besök understundom kan göra vem som helst irriterad. Jim låste in sig på sin kammare och skrev diverse mystiska avhandlingar. Carl däremot gick vidare och startade Bacchanaljerna ett mycket löst sammansatt projekt där folk kom och gick i en strid ström. Snart tyckte han att han skulle utveckla det hela en smula och hämtade Samuel Trygger ifrån, den tyvärr saligt insomnade, föreningen Bacchi Orden. Samuel fick den tvivelaktiga äran att lägga basgångar till de sporadiska uppträdanden som Brandten lyckades skaffa. Samuel fick snart förstärkning av Ulf Nilsson och de två backade upp Brandts alkoholromantiska sånger en tid, dock slutade de två med detta för att koncentrera sig på sina egna karriärer som alkoholiserade trubadurer. För det mesta spelade de i ensamt majestät men Samuel ingick en period i trebadårarna tillsammans med anarkosyndikalistiske ordekvilibristen Billey Shamrock http://shamrock.just.nu/ och den blåaste av Stockholms bluesmän Sebastian Sundblad. Ulf Nilsson bildade snart Den Röde Ulven en frisk revolutionär fläkt i ett totalt yuppifierat Sverige. Det egentliga Kapellet som till en första början alltså inbegrep de två gamla punkbröderna Carl Brandt och Niclas Nilsson - och en mycket kort Billey Shamrockperiod Thobias - i den konstellationen gjorde man sin premiärspelning på anarkistpuben Gula Villan ute på universitetet, med en inte helt odelat positiv respons. Eller som Nizze (Niclas Nilsson) skriver i sin ökända banddagbok: ”Carl Brandt & De Osaligas Kapell Gig 199319/5 - Molotov Bar / Universitetet; Vi repar i Thåbbes lokal & det går välan framåt. De Osaliga körde på Molotov Bar och det blev inte bra. Mindre lokal får man leta efter! Gaget var 3 öl! Vi käkade Pizza - eller tiggde Pizza av de som hade pengar. Hur som helst det var en premiär. Bilen vi åkte dit med var dunder. Nån gammal rostig Opel. Hade stativ i nacken hela resan. LEVE ALLA 77:ANS OPEN REKORD! HANDSPRUTADE MED MATTSVART.” www.mansic.com/home/old_diary.asp Men man vinglade vidare. Och tog snart in nytt friskt (nåja) blod i form av Mik (böna) Saurell från Agony Café på trummor och från samma band hämtades snart Dennis Pålsson som fick spela sologitarr, den här sättningen var nog mer Rock’n’roll än visa men texterna och arrangemangen var desamma som kom att figurera i senare mer vislika konstellationer. Låtar som framfördes var bland annat den i det närmaste odödliga. Min sista vilja - ett slags testamente Hr Brandt ristade ner - som en av sina första mer fristående, frigående visor, innan dess var det som sagt var mycket, alldeles för mycket, Bellmanpastischer. Men i och med den sista viljan hade man stakat ut ett spår framåt och neråt, mot rännstenen och dess ljuvliga stank. ”Sup mig till sup dig full tills du ramlar omkull Slå en drill på min mull mest för gammal vänskap skull Ja ett stop på en krog kan du ta dig med fog Vid min grop glöm dit knog tag en sup det är nog För den dan när jag dör Skall ni supa tills ögonen blör… som sig bör”   Ifrån gravens mörkaste djup kommer Larry Adolfsson krälande och byter av Böna vid trummorna, nu är det inte så dramatiskt som det låter, det är ingen rutten söndervittrande Zombie som spelar batteri, utan Graven är helt enkelt en MC-klubb som de osaliga gossarna brukade och fortfarande brukar frekventera, när alla andra ställen låst krediterna kunde man alltid få sig en helvetesshot (vitlök, bläckfisk eller annat som experimenterats fram) gratis, och i övrigt var priserna mycket modesta. [för ytterligare information om MC Graven, se i De Osaligas kölvatten]. Det var ungefär vid samma tid som Brandt och Nizze arrangerade sin bakfylleklubb, SÖNDAGSKLUBBEN, där diverse mystiska konstellationer samlades [för närmare information om denna eminenta klubb, återigen se i De Osaligas kölvatten] Ett av alla band som sökte sig till denna var Två Fisk Och En Fläsk, varifrån Marcas Oreglia kom in i bandet, först som gäst vid en inspelning, sedermera och fortfarande, som fast medlem. [för närmare information se Två Fisk Och En Fläsk nedan]. Med en äkta spelman i bandet, Marcas trakterade fiol med den äran, så söker man sig till en gammal bekant Peter Åhrberg från den stilla insomnade A.P.An han gick ljudteknikerlinjen på D.I (Dramatiska Institutet) och härifrån kom den första längre demoskivan (11 låtar spelades in i raskt tempo). Den är väldigt rå och oslipad men också på gott och ont väldigt osalig. ”När lodisar kryper fram ur sina hål Och himlen dryper av glödande kol Och dagen har drunknat i sin kväll Då hörs en sång melankolisk och lång från de osaligas kapell de osaligas kapell” Här fick gamla osaliga låtar som titellåten de osaligas kapell samsas med nyare och tyngre låtar som översättningarna av Lou Reeds gamla Velvet Underground-sånger Can’t stand it anymore/Jag står inte ut eller White Light White Heat/Vit eld Vitt ljus. Delar av den här inspelningen kom ut på samlingsskivan 13 år av totalt elände (osarec2. 2003).   Fr. v. Peter Åhrberg, Niclas Nilsson och Carl Brandt   Larry tyckte dock att kapellet var på tok för mycket visa för hans del, och återvände snart till baren i graven och bandet som motorcyckelpojkarna hade där nere, Tumbling Down, dock har han varit en välsedd gäst på diverse inspelningar, bland annat TVinspelningen i Drågsveds folkets hus där han spelade tvättbräde med ett par riktigt skitiga diskborstar. Så vid nästa inspelning, femlåtarsCDn som allmänt kallas ”den röda skivan” (osarec1. 1997)fick man ta in sin studiotekniker Adam Siepel på trummor. Ännu en skiva som rullar på i rännstensrock’n’rollmanér. Två låtar av Brandt och två av Dennis Pålsson olus en tolkning av Neil Youngs like a hurricane/Den vackre spelades in. Ungefär vid den här tiden mörknade Carls texter betydligt, av olika anledningar, bland annat trillar en hel del av hans forna vänner av pinn i orkaniska snöstormar, förvisso fanns fortfarande de spritdoftande visorna men knarket tar upp en stor del av hans tankar och detta speglar sig i hans nyare låtar till exempel den redan nämnda vita nätter eller skärseld (se låtlistan i vitsviten) och sökaren. En annan sak som också återspeglar denna mörkare inriktning är valet av cover här finns Cornelis Vreesvijks balladen om en gammal knarkare, Fatumeh och i väntan på Bränslemannen. Eller Stefan Sundströms Pillerthriller. Texterna hade nu nått ett stadium som var svartare än svart och som synes med en dragning åt andra berusningsmedel än alkohol som tema. Därute strålar en verklighet emot mig i all sin glans Barnen leker i solen som bjuder upp till dans Själv är jag oförmögen jag har inte en chans Önskar att varken jag eller verkligheten fanns Snälla ge mig drömmar att leva av Eller gift nog att dö Bandet vacklar en smula och efter diverse interna bråk så bestämmer sig Dennis för att han helhjärtat skall ägna sig åt ett annat projekt, nämligen dopeheadmetalbandet Rise & Shine, som fortfarande, vad jag vet, gör den svenska ankdammen osäker med sina 70-talsinfluerade rock’n’roll-attacker. www.riseandshine.nu. Så sökandet efter en ny gitarrist inleddes och upp hoppar Nick Cave-fanatikern Patric (Pebbles/P.B.) Berg. En väldigt tillbakalutad person. ”Får jag upp en stol på scenen, jag orkar inte stå…” Pebbles kommer ursprungligen från rockbandet Jamboree, och har via Nizzes sidoprojekt punkbandet Nepente kommit in i kretsen kring De Osaligas Kapell, även om vissa källor vill göra gällande att herrarna Brandt och berg sammanstrålat sena nätter långt tidigare. Men detta kommer ingen ihåg, minns inte... finns inte. Nepente är för övrigt bandet som Nizze använde för att få utlopp för sin Clashnoja, här ingick för övrigt Ztene från A.P.A, allt verkar bara cirkulera, återanvändning kallas det visst, han (Nizze) behövde dessutom spruta lite allmän punkenergi omkring sig, vilket var lite svårgjort i De Osaligas Kapell, även om många traditionella visfarbröder understundom kallade dem för ”djävla punkare!!!” Senare skulle Nepente ombildas till [sic!] för att sedermera omvandlas ännu en gång till MANSIC, www.mansic.com det är ungefär nu som Nizze inser att han har svårt att få tiden, den djävulen, att räcka till så han packar sin kappsäck och tackar för sig, in kommer Claes (Clabbe) Fredriksson som via Jamboree och senare rännstenen hittade sina själabröder i den druckna ensemblen av Osaliga trälar. Det är så sättningen ser ut till dags dato, för att göra det hela mindre förvirrat och kanske något mer lättöverskådligt så tar vi det en gång till komprimerat… De Osaligas Kapell består idag 2004-05-18 av: kapellmästare Carl Brandt sång & gitarr Pebbles gitarr & kör Clabbe bas & kör samt Marcas på fiol och klaviatur . Trummisar är något flytande, man utnyttjar när så behöves dock bland andra Larry, Böna [Mik] eller Peter Åhrberg. Denna sättning gjorde i somras en liveinspelning på MC-klubben Graven, denna är under arbete och beräknas komma ut inom en, förhoppningsvis, inte alltför lång tidsperiod. Arbetsnamnet på CDn är ”De Osaligas Kapell – Levande i Graven”.   Marcas och Clabbe ingår dessutom i Nizzes, eminenta punkensembel, den redan nämnda MANSIC och trivs med den något splittrade musikaliska resa de får göra genom att vandra över musikgränserna som de behagar. De Osaligas Kapell kommer med all sannolikhet att ändra skepnad många gånger i framtiden, när så sker så är ni de första att få veta det genom denna sida.[För nyheter om bandets förehavanden, se öppningsidan]. Som avslutning på denna överförfriskade odyssé lämnar jag er med en gammal klassiker, the wild rover något försvenskad av Carl Brandt Jag har varit en alkis så länge jag minns Och slösat mina stålar på spånken och kvinns Men nu är det dags att se vad som vinns Om man tar sig i kragen och gör vad som hinns Det är nu eller aldrig… Nu eller aldrig min vän Ska du alltid va alkis Kom igen – och bekänn Jag går på de krogar jag alltid har gått Och får samma varor som jag alltid har fått Men en dag sa en krögare jag aldrig försmått ”nu får det va nog, hörru harú förstått Det är nu eller aldrig… Nu eller aldrig min vän Ska du alltid va alkis Kom igen – och bekänn Så stod jag på gatan och bita min tid Och snegla i lönndom på krogen bredvid Där fanns en madam med en blick så timid Som aldrig har nekat en snubbe på glid Det är nu eller aldrig… Nu eller aldrig min vän Ska du alltid va alkis Kom igen – och bekänn Nu sitter jag här och åren dom går Jag sitter och super, och vrålar gutår Och krökarmor vätskor läker alla sår Jag sitter och läker mig allt jag förmår Det är nu eller aldrig… Nu eller aldrig min vän Jag ska alltid va alkis Du det har jag på känn Carl har en förkärlek till svarta sånger och rännstensrock´n´roll, och har genom åren sysslat med översättningar av sina stora förebilder främst Nick Cave, Tom Waits och Lou Reed men andra har också kommit i fråga med ett mindre antal låtar Neil Young med två sånger, Den vackre/Like a hurricane, Genom nålsögat/the needle and the damage done, (se låtlistan i vitsviten). Och Johnny Thunders, En sorglig historia/Sad vacation, (se låtlistan i diverse elände). Nu handlar det inte om regelrätta översättningar, snarare är det kutym att tolkningarna är mer eller mindre fria. Ibland finns det inte annat än sångens huvudkänsla kvar när Carl har gjort sitt som exempel kan vi ge tre av kapellets versioner av Nick ”the stripper” Cave (se nere i grottan).

A.P.A.
(Arroganta Posörer Agerar eller Aldrig På Arbetet eller... namnen var många)

Startades i Nyköping av Ztene (Stefan Nilsson), sedermera medlem i MC-bandet Black & Decker, mest som en ploj och för att han ville leva ut sina Sid Viciouskomplex till fullo, så det var ju tur för honom att Carl Tärnström (som senare döper om sig till Carl Brandt) just fått sparken från sitt Modsband The End för att han skrev alldeles för punkiga låtar, dessutom hade han en fabläs för att åma sig som Johnny Rotten på scen och detta passade Ztene som hand i handsken. Så snart var den anarkonihilistiska punk-combon ett faktum, efter det sedvanliga strulet med medlemsbyten, replokals-problem och annat så var bandet en homogen massa med Ztene på bas, Carl på sång, Peter Åhrberg (se Dramatiska Institutet, DI) på gitarr och Fredrik Lardén på trummor. Från början var man ett renodlat coverband med bara Sex Pistols, thesexpistolsfiles.com (och Iggy Pops NO FUN!) på repertoaren. Detta blev i längden lite tråkigt, så precis som sitt brodersband Bods Bollocks i Eskilstuna började man snart skriva egna låtar. Men man frångick inte den nihilistiskt ironiska bana man byggt upp som hatälskat band Carl skrev ”hyllningslåtar” till Idi Amin, D:r Mengele (se MP3) och Mohammad Khaddafi och hyllade även Jonathan Swift i sin Vi äter barn, Ztene bidrog med en av deras absoluta hitlåtar om det hårda livet i Brandkärr, Lever & Sparkar.

CHRONK QULF

Eller, Oberdada mit CHRONK QULF unt der grosse fuzz gruppe, som de egentligen hette, var ett av de underligaste grenarna på De osaligas släktträd. Det var ett industriband som existerade i flera omgångar med i stort sett samma kärna hela tiden, när de tyckta att världen behövde en injektion rå verklighet mot tristess och undergrävt vansinne så uppstod man ur askan av sig själv.

Från början var det Johan (Zombie) Karlssonsom introducerade Chrome och Residents för Carl [Tärnström] Brandt, de började genast att smida onda planer om ett nytt band som skulle slå undan fötterna på alla förbannade pudelhårdrockare och discofnask. Man började som ett skruvat elektroniskt band med överstyrda datagitarrer synth och trummaskin med texter på engelska som i´m walking among the zombies som inte är samma som Rocky Ericsons låt med snarlikt namn, dicipline, som inte är samma låt som Throbbing Gristles låt med samma namn.

Efter att ha sett Einstürzende Neubauten live utökade de bandet med en tredje medlem, en gedigen plåttunna som man döpte till Chronk Qulf, en bokstavs-kombination som kom till genom att andvända de sista bokstäverna i ett blad med gnuggbokstäver som låg och skräpade i replokalen. Och snart behövde man ju någon som kunde tukta tunnan ordentligt och vips var Carls bror Pal [Per Tärnström] White inskriven i medlemsregistret.

För att bli ett snyggare liveband tog man in Marie (marre) Jönsson på sång, Kattis Bertilsdotter på synth och Anna-Lena (liten) Gustavsson på bas, andra medlemmar som passerat det heliga altare som Chronken utgjorde var Jacob Brennius och Aari Koskela. De spelningar, eller happenings som de oftast kallades i pressen var av det kaotiska slaget, det hände att det var fler människor på scen än på golvet, folk som ville hjälpa till och banka på plåtar, eller bara banka på medlemmarna för att de skulle sluta att spela. Numer sjöng man mest på svenska, med låtar som Jag är en robot, en maniskt malande tvåackordslåt eller den fullständigt utflippade 1984 – jag pissar på storebror.

En av de mer minnesvärda tillställningarna var när de spelade på en mycket högerorienterad skola under falsk flagg, då de var allt för ökända, de kallade sig för Kafkas Apostlar och gav en föreställning endast för förryckta. Reaktionen lät inte vänta på sig, i ett utskick till skolans elever beklagar sig rektorn ” (…) Det anarkistiska budskapet och provocerande framträdandet var en total överraskning som inte var deklarerat i förväg. (…) i fortsättningen kommer noggrann beskrivning av erbjudna program att krävas. Ulla Pavlatos” men det var inte bara ris utan några dagar senare fick de Dagens Ros i lokaltidningen ”Till Kafkas apostlar för deras suveräna spelning på Tessinskolan 5/12. Några som stannade kvar”

Nu var det några år sedan Chronkens ihåliga stämma ljöd över publikhavet, Carl spelar som bekant med De Osaligas Kapell, Zombie försvann på avgiftning, flickorna skingrades för vinden Pal startade synthduon Mad Dogs som inte heller har hörts av på länge. Men ni skall inte vara för säkra, en vacker dag händer det något i gränderna som gör att den vilande kraften vaknar till liv igen och Chronken låter sitt tordön eka över land och hav. Inte ens medlemmarna själva kan säga när, var eller hur men att det kan ske är mer än bara troligt.

Pressröst om Chronk Qulf:

”de ljuvaste frukterna når man aldrig sägs det, publiken nådde inte Chronk Qulf, (…)jag vet inte om dom kan kallas ljuva, men de hade något viktigt att säga med sina sylvasst slipade texter.”

(Joakim Lindblad, Folket)

Vanitas

Är det egentliga urslemmet till Bacchanaljerna, som i sin tur är embryot till den första varianten av De Osaligas Kapell det hela började nere på den legendomspunna klubben RITZ där Carl Brandt och Jimmy Löfgren träffades och insåg att de båda två var helt torsk på Carl Michael Bellman, Lasse Lucidor och till allas stora förskräckelse Ernst Rolf. Snart kom de fram till att de trivdes bra tillsammans så de flyttade till Farsta och bildade ett litet musikkollektiv tillsammans med några väl valda vänner. Härifrån planerade dom sin attack på ett i förstockat Stockholm dom slaktade allt vad visor hette, detta var långt innan Stefan Sundström http://hem.passagen.se/dskog/, Lars Demian http://www.demian.se eller Perssons Pack http://www.perssonspack.com/ hade fått grepp om rödvinsvänstern.

Dom tog fasta på essensen i Calle Mickes arbeten Vin och Flickor och lite Fredmans stråka dessutom koncentrerade dom sig på Döden, vilket namnet Vanitas ger en fingervisning om. Dom lirade och slirade runt på krogarna i innerstan och byggde upp ett ansenligt rykte som ”djävligt roliga Bellmantolkare…” snart kom Par Bricole, de dammiga perukstockarna på Urvädersgränd, att höra talas om dem, och de blev tillfrågade att spela på Bellmandagen och stora scenen på stortorget, en utmaning de skumögda kompanjonerna inte kunde motstå, trots att det skulle gå av stapeln utomhus, mitt på dagen och i solsken [!!!] vilket de inte var vana vid. Utrustade med varsin flaska billigt rödvin och solglasögon tog de sig genom ett turistfullt G:la stan där de efter någon väntan inne på en mörk krog, äntrade scenen. Väl där gav de ett program som i mångt och mycket byggde på NATTSUDD, ett då i vissa kretsar mäkta populärt program, de drack och skrockade fram mystiska skämt om Ulla Vinblad och hennes bensprattel och dylika utfall. De fick genomföra repertoaren, men efter spelningen ombads de komma upp på kansliet där de fick sig en avhyvling, inte p.g.a. den musikaliska kvalitén utan för att de till yttermera visso hade nyttjat alkohol på allmän plats. [sic] Detta rörde dem inte nämnvärt, även om de blev portade för ”all framtid på Par Bricoles tiljor, senare på kvällen gjorde de en beryktad spelning nere i det gamla bysättningshäktet, där publiken snarare var mån om att pojkarna skulle få sin beskärda del av Bacchi druvor.

”Efter 200 år genljuder fortfarande Bellmans sånger,
mer eller mindre katastrofalt.
tvenne bröder raglande på gravens rand,
lovsjungandes Kärleken, Vinet.
Skrålande armodet till trots.
På sitt vis framförande den som är livets egen i Dödens skugga…
Vanitas Vanitatum, en tid ett kors, ett datum.
Så vill de leva desto mer och njuta till den sista droppen,
såsom Bacchi Apostlar fördriva ledsamheten och låta livsandarna vakna.
För Venus, Bacchus och Apollon.

IN VINO VERITAS, IN VINO VANITAS.
Gutår, och guds död i stugan…”

(från presentationen i programmet för Bellmandagen på stortorget.)

Snart tröttnade dock de två vapendragarna på varandra och för att inte helt slå ihjäl varandra bestämde de sig för att gå skilda vägar en tid. Jim började plugga på universitetet Brandt sökte med ljus och lykta efter någon annan att spela med och blev varse om en ganska nystartad förening som kallade sig för UTF unga trubadurers förening, vilket de snart fick byta till UT p.g.a. YTF och deras gnälliga gubbar som trodde att folk skulle ta fel på det yngre gardets deras fräschör och gaggigheten som rådde och råder inom YTF yrkes trubadurers förening.

Fredmans Epistel nr 23

Ack, du min moder, säj vem dig sände
just till min faders säng!
Du första gnistan till mitt liv upptände;
ack, jag arma dräng!
Blott för din låga
bär jag min plåga,
vandrar trött min stig.
Du låg och skalka;
när du dig svalka,
brann min blod i dig.
Du bort haft lås och bom
för din jungfrudom.

Tvi den paulunen, tvi ock det verke
man till din brudsäng tog!
Tvi dina ögon och ditt jungfrumärke,
som min far bedrog!
Tvi ock den stunden,
då du blev bunden
och din tro förskrev!
Tvi dina fötter,
då du blev trötter
och i sängen klev!
Ell' kanske på ett bord
att min bild blev gjord,

Ett troget hjärta platt jag föraktar;
tvi både far och mor!
Här ligger jag i rännsten och betraktar
mina gamla skor,
Tvi tocka hasor!
Rocken i trasor!
Skjortan svart som sot!
Si på halsduken,
lammskinnsperuken
och min sneda fot!
Det kliar på min kropp;
kom och hjälp mig opp,

Känn mina händer magra och kalla
darra vid larm och dån;
se dem av vanmakt vid min sida falla
Liksom vissna strån.
Ögon och kinder,
allt sammanbinder
dubbel skröplighet.
Himmel, min tunga
orkar ej sjunga
om den fröjd jag vet;
om kärleksro och kval
och en full pokal,

Läska min tunga, ack! söta safter,
spriden i kärlen ljud!
Jag är en hedning, hjärta, mun och krafter
dyrka vinets gud.
Fattig, försupen,
i denna strupen
finns min rikedom.
I alla öden,
i bleka döden
läskar jag min gom,
och i min sista stund
glaset för till mund,

Men krogdörrn öppnas, luckorna skruvas;
ingen i staden klädd.
Stjärnan av morgonrodnan liksom kuvas
ned i molnens bädd;
solstrålar strimma,
kyrktornen glimma,
luften blir så ljum.
Var är nu kappan?
Här ser jag trappan
ned till Bacchi rum.
Giv mig en sup, min själ
törstar snart ihjäl,

Nå så gutår, jag vill mig omgjorda,
ragla till bord och stop.
Nu ska de styva leder bliva smorda,
smorda allihop.
Hurra, kurage!
Lustigt, bagage!
Friskt i flaskan, hej!
Nu är jag modig,
tapper och frodig,
och jag fruktar ej.
Ännu en sup ell' par!
Tack, min mor och far,

Tack för vart sänglag, skål för var trogen,
som gjort vid brudstoln sväng;
tack du som virket högg och drog ur skogen
till min födslosäng:
tack för din låga,
för din förmåga,
du min gamla far!
Kunde vi råkas,
skulle vi språkas,
supa några dar.
Min bror du bliva skull'
och som jag så full,

Efter en lång kall vinter med allt för mycket sprit var kollektivet i Farsta redo att ta farväl av varandra, att spela Carl Michael Bellman i stort sett dygnet runt och därtill spä på med en överdos av Gunnar Ekelöf och hans En Mölna Elegi, kan ibland bli för mycket, till och med för två så alkoholromantiska unga män som Carl Brandt och Jimmy Löfgren och så var Vanitas ett minne blott. De fortsatte att träffas och dricka på favoritkrogen Glada Enkan, men Jim hade fått nog av musikerlivet, med undantag för ett tillfälle när han hoppade in som bassist i den tillfälliga konstellationen VU-Massacre, ett band som en lång natt förgyllda redan nämnda Glada Enkans källare med att spela covers på velvet underground. Förutom Jim återfanns åter vid hans sida Brandt på gitarr och därtill trummisen i orkestern i vardande Agony Café, Lotta Lax på sologitarr återfinns den blivande skådisen Joakim Lindblad och på sång den ökände Björn (babby boy) Nicklasson som figurerar i ett flertal av Bacchanaljernas och De Osaligas Kapells tidiga sånger.

(tidigare publ. I förordet till diktsamlingen Ord och inga visor av Carl Brandt)

Niclas som tidigare bara sysslat med att sjunga ren, rå och oförskönad punk och plinkat lite sporadiskt på gitarr fick nu erbjudandet att spela bas med Bacchanaljerna. Först skrattade han gott åt idén men efter att ha skärskådat delar av Carls nya textmaterial så kastade han sig huvudstupa in i projektet. Snart tyckte Carl att namnet Bacchanaljerna var något missvisande då det egentligen gav associationer till Carl Mickael Bellman och Bacchi väna safter vilket inte var fullt så relevant längre. Snart föddes De Osaligas Kapell, namnet kom till för att påvisa att det rörde sig om en klassisk viskonstelation, dels som en ordlek på kyrkorummet där de ännu inte välsignade andarna själlöst irrar runt utan fast tillvaro på andra sidan.

Frälst

Jag satt där hemma och pimplade vin
Då ringer det på min dörr
Jag öppnar densamme och säger stig in
Så stig in… ja stig in…
In kliver an man som jag aldrig sett för…

Han sa jag är ett vittne från himmel till jord
Han bad sen om min själ
Jag var tvungen att kontra slå er ner vid mitt bord
Vid mitt bord… ja mitt bord…
Så vi kan utröna vem som vill vem väl…

Jag öppnade därpå en ny flaska vin
Och häller upp till min gäst
Han sa då att alkohol hör till hin
Hör till hin…ja till hin…
Jag sa att ett glas gör väl ingen till en best…

Han smuttade glas efter glas av mitt vin
Jag såg han behövde det väl
Till slut var min gäst så full som ett svin
Som ett svin… ja ett svin…
Och Bacchus min husgud har vunnit en ny träl

Oj, oj baby-boy

Det började i soffan Hos en liten vän
Med en flaska bourbon Vi tömde väl den
Vi ropade och skrålade Ja vi stod i som få
Tills baby-boy sa Nej nu måste vi gå

Oj, oj baby-boy
Nu skall vi ha riktigt skoj

Vi raglade väl ut till närmaste krog
Med ögon som glittra och läppar som log
Vi hojta och skåla och tömde våra glas
Och snart nog var vi fulla som as

Oj, oj baby-boy
Nu har vi väl riktigt skoj

först blir det svart sen hörs ett dån
jag vaknar upp hemma utav telefon
nån viskade matt du vad hände igår
det var baby-boy och svaret han får

oj, oj baby-boy
jag tror vi hade ganska skoj

2881 - parkbänkstango

Jag har aldrig varit utomlands

men jag har upplevt det likväl
du har alltid funnits tillhands
att för flytta min själ
pissgul rann du i min strupa
tills jag i rännstenen stupa…aha…

2881… bubbla i mitt blod
2881 ingjut mig med mod
2881… alltid rätt

från Turkiet till min lya
du hittar alltid rätt
du är min magsaft du är min spya
vi två har blivit ett
du är billigare än en hora
jag har ingenting att förlora…aha…

2881… bubbla i mitt blod
2881 ingjut mig med mod
2881… alltid rätt

så skimrande var aldrig havet
och aldrig så mild en bris
du ställde alltid upp på kravet
förde mig till paradis
i ditt sällskap ingen försmäktar
mitt livselixir min ljuva nektar… aha…

2881… bubbla i mitt blod
2881 ingjut mig med mod
2881… alltid rätt

tvåsjusexnoll…
vinotintoespanjol

Kalle Gula

Efter att de två gamla punkpionjärerna Carl Brandt Och Niclas Troberg hade sammanstrålat en sen natt på Odenplan, och bestämt sig för att de skulle spela visrock tillsammans under beteckningen Bacchanaljerna som snart blev duon De Osaligas Kapell, så började en annan tanke att gro i deras sönderintoxikerade hjärnor. Kanske skulle man försöka sig på ett litet punkprojekt sådär vid sidan av? Sagt och gjort, Niclas hade en kompis som ägde ett trumset och dessutom spelade gitarr, Nicklas plugga in basen, Brandt fick sätta sig bakom trummorna, som han tidigare gjort i modsbandet The End och Thobias ”thåbbe” fuzzade gitarren och i väg bar det i fruktansvärd fart, ungefär som det sades i en av deras låtar, med den fantastiska titeln, Full som ett svin i en stulen bil drar jag mot centrum i full fart i fel fil.

Dom ringde Tompa Eken och bokade upp sig på ultrahuset i Handen, även om de inte var färdigrepade så visste de alla tre av erfarenhet att det bästa sättet att få något gjort var att boka in en spelning. Kalle Gula som projektet kallades hade en kort och mycket intensiv period i rampljuset, ultrahuset, pinkruset i Roslags Näsby (eller var det nu låg/ligger) och slutligen tack och farväl på Kafé 44 på Söder.

Även om Kalle Gulas karriär inte blev så lång så kom det något fruktbart ur det, ”Thåbbe” började att spela trummor med De Osaligas Kapell och snart kuskade de runt i Stockholm med omnejd i den mattsvarta Boozomobilen, med Anders Norlander, sedermera medlem i MC Graven, som chaufför. Bl.a. spelade man på Molotov Bar ute vid Universitetet, nu hade man till sin egen alkoholromantiska repertoar lagt till en hel del egna tonsättningar av Stig Dagerman. Anarkisterna på Molotov Bar tyckte dock att de valt fel dikter, det var för lite plakatpoesi och för mycket DÖD, så deras gamla låtlista plockades fram och snart skrålade anarkisterna Brandtens gamla vanliga fyllevisor med gott humör. Så kan det gå, ”det ligger en massa krogar på väg till Revolutionen…”

Niclas och Thåbbe fortsatte dock med ett litet punkprojekt vid sidan om, Brandt orkade dock inte leka punkare längre, det nya bandet gick under benämningen Gandalf Grå och var mest ett studioprojekt, en del av deras material kom ut på samlingskassetten Ultra öser vidare. Efter några väl utförda dagsverken, eller skall man kalla det nattverken, så hoppade Thåbbe av, både De Osaligas Kapell och Gandalf Grå. Så var de då återigen en duo, detta modfällde dem icket nämnvärt utan de harvade på och började dess utom planera för en ny exklusiv klubb för trötta, bakfulla och törstande människor, SÖNDAGSKLUBBEN hägrar vid horisonten

Då mängden blod i alkoholen ibland blev mer än lovligt obalanserad så mådde gossarna i De Osaligas Kapell och deras vänner inte alltid fullständigt lysande, de behövde någonstans där de kunde komma i lite lä från livet. En vitlöksdoftande herre vid namn Jean Ploteau som bevistat ett antal osaliga aftnar skulle öppna ett kafé/Galleri [Nuit Blanche] på den gamla nedlagda toaletten mitt på Odenplan och undrade om inte de skulle samarbeta detta tycktes vara ett gott förslag och Carl Brandt och Niclas Nilsson utarbetade fram ett förslag på en återkommande klubb för poesi och visor vilket anammades och SÖNDAGSKLUBBEN var ett faktum.

Meningen var att man skulle erbjuda ett blandat och väl avvägt program, till de som inte orkade se några trista repriser av hem till gården och äta den där hamburgaren från igår som de hittat i jackfickan, igen. Och nog blev det ett blandat program och en turbulens som sällan skådats på söndagseftermiddagarna tidigare. Här uppträdde den då inte ännuriksökända Rebell-Robban i bara mässingen med ett litet kompband av något korpulent slag,l iklätt raffset (kvinnan) och y-frontkalsonger (mannen), Bob Hansson läste sin poesi här medan han fortfarande gav ut sina dikter fotostatkopierade, Staffan Hellstrand med violinist uppträdde en gång emedan han tyckte om inställningen att ta det lugnt och icke tänka i kommersiella banor.

Ställena som klubben invaderade var många för att bara nämna et par stycken Cafe Muggen (Odenplan), Kvarnen, Lilla Paris, källaren Nightingale.

Listan på artister och lokaler kan göras lång, och med tiden kommer en mer detaljerad historik läggas upp under denna rubrik.

Pressröst om SÖNDAGSKLUBBEN

[…]Redan idag öppnar en söndagsklubb nere på Muggen, 15-18. Carl Brandt och de osaligas kapell bjuder på ”kompostmodernistiskavisor och Anki Brink på diskbänksrealistisk poesi. ” […]klubbens meny har tre talande rubriker, att stilla hungern, att släckat törsten att lugna huvudet. […]vi ville förena visor och poesi till en synkretistisk konstform och har äntligen fått chansen att förverkliga den visionen, säger Carl Brandt.

(Martin Stugart, DN/På Stan):

2 FISK &1 FLÄSK

Marcas Oreglia, som smög in i De Osaligas Kapell som gästviolinist på deras första riktiga inspelning, som ägde rum på dramatiska institutet (DI), var från början medlem i det medeltidsinspirerade bandet med det mystifika namnet 2 Fisk & 1 Fläsk. De bildades i januari 1994 som en akustisk trio, med avsikt att spela medeltida musik, men snart hade de växt till en sextett med sång, fiol, 12-strängad gitarr, flöjt, mungiga kotrumma och andra slagverk. Repertoaren var från början främst medeltida ballader från det svenska språkområdet, men även musik från övriga Europa och från senare tid var representerade. Bandet kom i kontakt med De Osaliga genom SÖNDAGSKLUBBEN som sköttes av Carl Brandt och Niclas Troberg, vid tillfället huserade de på svartklubben Muggen i Vasastan, Marcas och Jan Liljequist kom ner som små blyga gossar, vilket det senare skulle visa sig att de inte var, med en demo och bad ödmjukast om att få spela, detta bifalldes och snart var de båda banden mycket goda vänner och delade scen mer än en gång, bl.a. vid releasepartyt för fiskfläskarna andra CD jungfrudansen, där det fanns en hink [sic] med någon i det närmaste odrickbar smörja som fick delar av artisterna att ta sig för huvudet dagen därpå. Än idag vet ingen vad det var eller var den kom ifrån.

2 Fisk & 1 Fläsk är inget mesigt folkmusikband utan som de själva uttryckte det ”2 FISK OCH 1 FLÄSK sysslar inte med museal verksamhet. Vi försöker alltså inte återskapa musiken som den kan ha låtit. Syftet är detsamma nu, som för tvåhundra år sedan, som på medeltiden... att se till att publiken och vi själva sjunger, dansar och har kul! Vi är inte rädda för att utveckla den levande traditionen och lägga till musikaliska erfarenheter från andra håll. De flesta av oss har en bakgrund i olika högljudda sammanhang, vilket vi använder oss av då vi arrangerar och framför vårt material.” http://hem.passagen.se/tvafisk/

2 FISK OCH 1 FLÄSK har sedan starten spelat på festivaler och rockklubbar, på krogen och på gatan, akustiskt och elförstärkt. Bland annat kan nämnas Faluns folkmusikfestival 1994, Arvikafestivalen 1998 och 2000 samt Medeltidsveckan i Visby 1995, 1996, 1997, 1998 och 2000. Efter diverse interna bråk lämnade Marcas fiskfläskarna och spelade en period bara med De Osaligas Kapell och lite solo bl.a. på den medeltida ölkällaren gråmunken i G:la stan, för uppehället skull, numer återfinns han även som gitarrist i Mansic.

Några pressröster om 2 Fisk & 1 Fläsk:

Det här är andra skivan från folkmusikgruppen TVÅ FISK OCH EN FLÄSK och här har de blandat traditionella medeltidsballader med eget material. Gruppen har också utökats till att ha tre slagverkare. Resultatet blir uppkäftig och medryckande folkmusik, där fiolspelet är dramatiskt och sugande.

(Annette Grandin, VLT)

Ta lite hårdrock, tillsätt några droppar bloddrypande medeltida ballader och svensk/tysk folkmusik. Krydda sedan med några barock-fugor och skoja till det med en James Bond-slinga. Se där: TVÅ FISK OCH EN FLÄSK,

(Magnus Börjesson, Nerikesallehanda)

Om inte den svenska folkmusiken redan varit så tandlös när TVÅ FISK OCH EN FLÄSK släppte sin debutplatta för ett par år sedan, så hade den blivit det av den käftsmällen. Brutaliteten är nedtonad på Jungfruburen. Arrangemangen är mer nyanserade med vissa orientaliska inslag, dissonanserna mer genomtänkta, sättningen är utökad med ett par ytterligare slagverkare som gör plattan småfunkig på sina ställen.

(Peter Sjöblom, Groove)